Ensamhetens ö – och vägen tillbaka till värdena 

Ensamheten. Den är sällan ett val vi hyllar. Inte den där frivilliga stillheten som ger utrymme för kreativitet eller vila. Nej, den ofrivilliga ensamheten – den som lämnar för mycket plats åt tankar som snurrar i repris: gamla svek, rädslor, misstro, lögner. Tankar som får växa ostört, byggas om till filmer som spelas upp i ad nauseum, medan verkligheten utanför bleknar.

Hon hade precis fått beskedet: vräkning på grund av belamring. 

”Men jag klarar mig!” sa hon bestämt.  

”Vart då?” undrade jag.  

”Ptja, jag får väl bo på gatan med katterna. Det blir varmt snart, haha.”

I den stunden hörde jag både mod och förnekelse. Ensamheten redan hade blivit en sorts identitet. Som om det vore ett hjälteepos att stå emot – fast i vilket sammanhang är ensamhet egentligen heroiskt?

Vår kultur har gjort ensamheten lite ikonisk. Den ensamma vandraren, den starka individualisten som ”klarar sig själv”. Men när vi passerar varandra på gatan, svassande förbi med vår ensamhet – blir vi då sedda? Bekräftade? Eller blir det bara ännu en bekräftelse på att ingen riktigt bryr sig?

För innerst inne handlar det ofta om värde .

Känslan av att inte ha värde i andras ögon. Att inte bli sedd, respekterad, uppmuntrad. Och i ensamhetens ö blir den frågan extra skarp: Vad har värde här? Vad är värt att kämpa för när ingen annan verkar se mig?

ACT (Acceptance and Commitment Therapy) erbjuder inget quick fix för att ”bli av med” ensamheten. Den lovar inte att tankarna ska tystna eller att sorgen ska försvinna. Istället frågar den:  

Vad händer om du slutar kriga mot de plågsamma tankarna och känslorna – och istället låter dem finnas där, samtidigt som du vänder dig mot det som faktiskt betyder något för dig?

Jag accepterade att hennes tankar just då var fyllda av skräck, skam och försvar. Jag försökte inte övertala bort dem. Jag sa bara :

”Du vill egentligen hellre gnälla över lyxproblem under ett eget tak – med sovrum, toalett, badrum. För det är när man har ett hem att vända sig till som man kan gnälla över småsaker. Att ha råd att irritera sig på vardagliga dumheter är ett tecken på att man har det ganska bra. Och det är dit du vill komma tillbaka – eller hur?”

I ACT kallas det värdebaserad handling.  

När ensamheten skriker ”du är ensam, ovärdig, osynlig” – då kan vi öva på att lägga märke till tanken (defusion: ”aha, där kom den där gamla filmen igen”), acceptera att den känns jobbig, och ändå välja ett litet steg mot det vi värderar: att visa omsorg, att bygga kontakt, att påminna någon (och oss själva) om att vi är värda att ses.

Ensamheten blir inte automatiskt ett minne blott. Den kommer och går, som väder. Men vi kan bli bättre på att inte låta den styra skeppet. Vi kan öva på att:

– Acceptera smärtan istället för att kämpa mot den  

– Se tankarna som tankar (inte som sanningar)  

– Kontakta våra djupaste värden (t.ex. gemenskap, respekt, omsorg, äkthet)  

– Ta små, hanterbara steg i den riktningen – även när det känns tungt.

Jag ser fram emot en tid när vi blir bättre på att prata med varandra på riktigt. När vi slutar svassa förbi varandras ensamhet och istället stannar upp, ser, bekräftar. För det är där värdet bor – i kontakten, i den lilla handlingen som säger: ”Du är inte osynlig för mig.”

Vad är dina värden när ensamheten knackar på?  

Vad skulle ett litet, modigt steg i den riktningen kunna vara – just idag?

Ensamheten. Tyvärr är den inte ett positiv i den bemärkelsen när det kommer till leda eller tankar som leder till överdrivna föreställningar. Såna som får för mycket utrymme i den ofrivilliga ensamheten. 

Hon hade precis fått besked om att hon hade blivit vräkt från sin lägenhet pga belamring.

” Men jag klarar mig !” Sa hon bestämt. 

”Vart då ?” Tyckte jag 

” Ptja, jag får väl bo på gatan med katterna , det blir varmt snart,haha.” 

När verkligheten utanför har slutat spela roll medan plågande tankar om gamla svek, rädslor,misstro lögner tar mer plats och bygger trådar om fantasier som spelar upp filmer upprepande om gamla svek, rädslor, misstro och lögner i ad nauseum. 

Och ändå har ensamheten fått en ikonisk plats i vår kultur, obekväm och propblematiskt – och tar plats. Som om det vore att leva i en hjälte liknande position- men i vilket sammanhang är den det? 

Har den nått värde inför alla andras likgiltighet och självständighet när man ” svassar” förbi med sin ensamhet? Blir man sedd och bekräftad så som man skulle vilja? 

För är inte det vad det handlar om,Värde? 

Är det inte brist på att bekräfta och visa varandra respekt och uppmuntran för att det handlar om värde? Vad har värde för plats i ensamhetens ö? 

Jag såg till att hon inte hamnade på gatan. 

Jag sa till henne ” Du vill hellre gnälla om lyx under ett eget tak med sovrum och toalett/ badrum. För lyxproblem kan man inte gnälla om när man inte har ett hem att vända sig till. 

Att gnälla om små vardagliga dumheter är tecken på att man har det bra. Och så vill du se till och ha det fortsättningsvis”. 

Jag ser fram emot när ensamheten blir ett minne blott om vi kan skapa en bättre kommunikation för att bygga upp den sociala aspekten för oss.